BARNBOK - utkast - Copyright Sven-Erik Liebig

Hej! 

Det är jag. Hubertus. Eller Hubbis, som de jag bor hos kallar mig. Eller Hubertus Sphynx, som det står i papperen hos veterinären jag ibland måste åka till.

Om du inte redan sett det, kan jag berätta att jag är en så kallad Nakenkatt.

De jag bor hos trodde inte de skulle bli allergiska så lätt mot mig då jag nästan inte har någon päls alls. Fast det kunde jag ju berättat för dem att det inte riktigt stämmer. Om jag kunnat prata människospråk vill säga. Det är nog väldigt få katter som kan prata människospråk. Jag känner i varje fall ingen.

Och just precis där kan vi säga min berättelse börjar. För jag kände inte speciellt många katter när de jag bor hos bestämde sig för att flytta från Stora Staden och ut på Landet istället. Eller för att vara mer exakt. Jag kände ingen annan katt alls.

Man kan väl säga att jag trodde jag var en sorts människa. Ja, alltså jag hängde ju med de andra människorna när de var hemma. För ut fick jag inte gå. Jag förstod en hel del av det de jag bor hos pratade med mig om. Fast de verkade nästan lite korkade då jag fick vara VÄLDIGT TYDLIG när jag ville berätta något för dem. Som att jag var hungrig. Eller att de själva kunde pröva sätta sig i kattlådan och göra det man gör där ifall de tyckte den såg så mysig ut.

På Landet fick jag börja gå ut. Förutom att det var exakt hur läskigt som helst, var det väldigt, väldigt kallt. Fastän det var sommar. Du kan ju pröva själv att gå ut helt naken om inte solen skiner. Och där fanns såklart andra katter. Stora grårandiga, svartvita och röda katter. Alla var helt fulla med hår. Alla bara stirrade på mig. Innan de började skratta. En skrattade så han ramlade ned ifrån ett staket han satt på. Om man inte riktigt begriper att det tydligen är något fel på en, som ingen berättat för en tidigare, så är det lätt att bli irriterad när andra skrattar åt en. Om det dessutom inte är något fel på en, utan det är fel på det sätt andra betraktar en på, kan man bli ganska så arg.

Jag var jättearg. Jag ville inte gå ut. De andra katterna höll på och retades hela dagarna i ända. Men jag var tvungen att gå ut. Om du som läser detta är katt och inte vet om det redan, kan jag berätta att man inte får klösa på möblerna. Och det är bland det skönaste som finns! Det går ju liksom inte att hålla sig. Och då får man gå ut. Och då blev jag retad. Och då blev jag arg. Och då slogs jag. Och då fick jag åka till veterinären.  - Hubertus Sphynx, sa veterinären, är du nu här igen!

Min bästa kompis under den här tiden var faktiskt en människa. Vår granne, Bengtsson, är jättesnäll. Han är dessutom nästan alltid hemma. Till slut fick de jag bor hos gå över och hämta mig när de kom hem efter jobbet, för jag var nästan jämnt hos Bengtsson.

Bengtsson begrep när jag ville kela, när jag var hungrig, när jag ville busa och att man faktiskt behöver få klösa lite grann på möblerna i varje fall.

Och Bengtsson begrep att jag frös.

Första gången jag blev insläppt hos Bengtsson var jag nog inne i precis 3,2 sekunder. In på hallmattan, runt hörnet in i vardagsrummet, ser en grävling stå precis framför ögonen på mig, hoppa rakt upp i luften, landa och springa ut genom dörren igen. Det kan ha varit 3,1 sekunder, när jag tänker efter.

Bengtsson har arbetat som taxidermist. Eller en som stoppar upp döda djur, som han också säger. Inne hos Bengtsson finns därför massor med uppstoppade fåglar, en grävling, ett rådjur, två harar, en mård, en bäver (de har de lustigaste svansar jag någonsin sett!), flera möss och råttor (som jag INTE får leka med), ett lodjur som ligger ned och en rävmamma med två ungar. Hajar du att det är spännande att smyga omkring bland de olika djuren?

Bengtsson begrep som sagt att jag frös. Och sommaren började dessutom gå mot sitt slut och det blev riktigt kallt på morgnarna.

En morgon när jag fick komma in och smög runt i vardagsrummet såg jag att något fattades. Fast jag visste inte riktigt vad.

- Kom här, ditt lilla skrälle, sa Bengtsson. Nu skall vi se om den här passar.

En päls. En rävpäls. En av rävungarna var borta ifrån vardagsrummet! Bengtsson hade sytt en päls till mig!

Den var rätt så krånglig att få på och den passade inte helt bra, men Bengtsson höll på och justerade och sydde hela dagen och till slut var den helt perfekt. Visst, det kliade lite och det blev lite tungt att hålla uppe svansen, men frös gjorde jag definitivt inte.

Nästa dag gick jag en sväng runt husen i pälsen för att känna mig för. Konstigt, men jag såg inte en endaste annan katt. Inga som låg på lur för att skratta åt mig. Jo! Men där! Två öron som stack upp. Svisch, så var de borta!

 

Samma sak hände nästa dag. Och nästa. Fjärde dagen när jag var ute och promenerade stack den stora röda katten, Truls, fram huvudet runt ett hörn.

- Va! sa han, är det DU! Och vi som trott det var en räv som flyttat in hos Bengtsson.

Jag trodde han skulle börja retas igen och att jag skulle få åka och hälsa på hos veterinären på eftermiddagen, men så blev det inte. Istället började vi prata och de andra katterna vågade sig fram också och innan dagen var slut var vi alla kompisar. Precis som det skall vara.

Ett par av mina nya kompisar har dessutom hängt med in till Bengtsson. Första gången var det min tur att skratta åt dem. Precis som jag, hann de precis sätta ned första tassen i vardagsrummet innan de flög rakt ut genom dörren igen.

Och vet du vad? Nu är det ingen som skrattar åt mig längre ens när jag tar av mig pälsen. För nu vet de jag vem jag är, inte bara hur jag ser ut.

Och Bengtsson har pratat med de jag bor hos. Så nu har jag luckor in till båda husen som jag kan gå ut och in igenom och de jag bor hos vet hur de skall hjälpa mig på av och med pälsen.

Och vet du vad mer? I ett hus lite längre bort har världens sötaste tjejkatt flyttat in. Sessan. Men det får jag berätta mer om en annan gång.